Rubiner, safirer och topaser i all ära! Konstnären och formgivaren Catarina Hällzon pryder hellre sina silversmycken med andra stenar än juveler. Helt vanliga
gruskorn upplockade från gatan, exempelvis. Eller varför inte asfalt...
Carina Hällzon, 33, är en annorlunda smyckekonstnär – eller mer riktigt: hon gillar att jobba med annorlunda material, material som man inte förväntar sig att se i ett konstgalleri, än mindre som prydnad på människokroppen.
– Jag är lite besatt av material. Tidigare har jag bland annat gjort smycken av älgtänder, gristarmar och fiskskinn. Den här gången blev det grus från gatan i stället, säger hon när vi träffas i ett galleri på Kocksgatan på Södermalm i Stockholm.
Utmanar våra föreställningar
Här ställde hon ut sina konstsmycken under rubriken ”Omformat” i september. Silversmycken som saknar alla inslag av skimrande juveler – men just därför är så mycket mer exklusiva. Eller vad sägs om en brosch med en liten sten från en bakgård i Fruängen, ett halsband gjort av hoplänkat smågrus från Göteborgs gator – för att nu inte tala om hängsmycken med återvunnen asfalt från NCC Roads’ väglaboratorium i Upplands Väsby.
– Asfalt är ett material jag haft i bakhuvudet länge. Nylagd asfalt är vacker och luktar så gott, säger hon.
Att nylagd asfalt är en prydnad för gatan må vara – men kan den även fungera som utsmyckning på människokroppen? Det är sådant man inte vet förrän man har provat och Catarina Hällzon ville undersöka saken. Tidigt i våras tog hon kontakt med NCC Roads.
– Jag var inne på att plocka lite asfaltrester från någon vägarbetsplats och använda dem i mina smycken. Men jag hade ingen aning om vad som händer med asfalt när man hettar upp den, om den börjar brinna, om den är giftig osv. Så jag tänkte att det var bäst att rådfråga experter på området.